Ni som klagar på mig, att det är mitt fel att mitt barn inte har någon pappa osv. Ni kanske ska ta o fråga "den så kallade pappan" hur mycket han bryr sig?

Visserligen så klarar jag mig jävligt bra själv och vill egentligen inte att han ska höra av sig.

Nej, jag har ju varit otrogen. Enligt honom.

För han kunde inte lita på mig.

Och det har jag fått svar på att han inte kunde göra.

Finns så jäkla mycket jag skulle kunna dra upp här.

Men jag orkar inte. För jag har dragit denna historian så många gånger.

Ja, jag polisanmälde honom. Varför?

Jo, för han betedde sig som ett svin.

Och det känns jävligt skönt att det ligger där hos polisen nu.

Min anmälan. Jag visste väl att det skulle bli nerlagt,

men nu finns det där.

Och ni era fega jävlar som inte vågar kommentera med era namn,

ni tror antagligen på vad han har sagt.

Att det är så himla synd om honom, att han är offret.

Men ni känner nog inte honom på det sättet som jag fick lära känna honom.

Glad över att det hände nu. Och inte om ett år så MITT barn hade fått vara med om detta. Skönt.

Och ja, ni som har problem med att jag har ny kille. Varför?

Varför är det så svårt att förstå att man faktiskt kan bli kär igen?

"åh det tog inte lång tid, det gick minsann fort, här går det undan".

JA, DET ÄR KANSKE MÖJLIGT. So what?

Känns det bra och känns det rätt så varför inte?

Det var liksom inte så att jag och Johan träffades en gång och sen blev vi ett par. Nej.

Vi träffades ett bra tag innan vi bestämde oss för att bli tillsammans. Problem med det?

Och vet ni vad det bästa med honom är?

Han är inte svartsjuk. Han låter mig göra vad jag vill. Givetvis är han genomsnäll.

Och jag är glad över att det är faktiskt han som är min pojkvän.

Så ni som lägger in såna dumma kommentarer till mig, ni kan lika bra skita i det.

Ni får inga bra svar ändå. Vill ni inte komma med något snällt så låt bli att kommentera.

Har nu även slutat på *pip*salongen. Fruktansvärt skönt.

Kommer givetvis sakna själva jobbet.

Men inte stället och människorna runt omkring.

Hoppas man att någon annans barn ska bli invalid så finner jag inga som helst skäl kvar att se den människan som någon värdig person.

Kan ju inte finnas någon stolthet kvar hos henne.

När man hoppas något sånt, då kan man väl inte ha alla hemma?

Bara jag som känner så?

Det finns vissa saker man inte säger till andra.

Någonstans går gränsen.

Att hoppas att någon annans barn blir invalid är något man inte önskar sin värsta fiende ens.

Men jag säger ju det. Jag har lite att plocka upp ur bakfickan om det ska behövas.

Vilket jag är stensäker på.

Stackars er som läst igenom detta.

Behövde få ur mig detta. Även fast det finns huuuur mycket som helst att berätta så drar jag inte upp allt här.

Sköt om er.

Jag har ingen ork till att skriva egentligen. Är så trött, helaaaa tiden. Blir trött av minsta lilla! Nu har jag visserligen inte sovit mkt inatt, men ändå.

Nu är min lilla lägenhet uppsagd och jag flyttar till min trea om ca tre månader. Jag hoppas de tre månaderna går fort! Nu vill jag bara flytta och börja känna mig som hemma där innan min lilla flicka kommer!

Har börjat skriva min lista om allting som ska köpas. Lång blir den! Men kul ska det bli o börja shoppa! Har inte vågat riktigt innan, men nu vet jag ju vad det är för kön :) Blir roligare då.

Det här med namn.. Herregud vad jag tycker det är svårt. Det är ju ett namn som ditt barn ska leva med i hela sitt liv. Kommer barnet gilla det? Kommer det passa mitt lilla knyte? Det är jättesvårt!

Sitter just nu hemma hos mamma. Systrarna har "förfest" här innan Tingvalla. De är några tjejer som är här. Spelar musik för fulla muggar gör dom. Man vet vad man har o vänta sig...!

Mer skrivande blir det inte. Lägger in en liten bild med :)  

Här kan man se ryggraden jättetydligt. Huvudet och rumpan, även ett lårben ser man :) Fick jättemånga bilder med mig hem! Till och med en där man kan räkna alla fem tårna på ena foten! Hur gulligt som helst ju :) <3